Covid-19 är ett lömskt problem (Ove Näsman)

Det förefaller som om regeringen har studerat komplexitetsledarskap bättre än de flesta andra.

De flesta av oss människor försöker lösa problem enligt en logisk modell där vi samlar in relevant och vanligen möjligast mycket material, söker ett orsak-följd-sammanhang och gör beslut om den rätta lösningen. Då problemet är större och komplicerat spjälkar man upp problemet i delar och analyserar varje del separat och gör ett separat beslut för varje del. Detta lineära sätt att fungera tilltalar vårt matematiska, logiska jag och fungerar oftast rätt bra då det gäller dylika så kallade tama problem där ofta naturlagarna gäller.

Men Covid-19 är ett komplext, lömskt problem (wicked problem, pirullinen ongelma) och kan inte lösas lineärt. Ett lömskt problem är ofta samhälleligt där kommunikation mellan människor har en stor betydelse. Problemet är sammanflätat av många delar och går inte att spjälka upp. Problemet bildar en helhet, som är större än delarna tillsammans. Det lömska problemet är oftast unikt och är svårt att definiera. Det är vanligen dynamiskt och det finns vanligen inte någon snabb och rätt lösning. Covid-19 var först huvudsakligen ett medicinskt problem. Därefter blev problemet även socialt och ekonomiskt.

Det är viktigt att inse att utvecklingen av pandemin är omöjlig att förutse och det kommer överraskningar. Man hamnar att göra åtgärder vars följder man inte kan vara säker på. Dessutom ändras ofta ett lömskt problem under processens gång även på grund av de åtgärder man vidtagit. Det kan även vara så att följderna av åtgärderna kan var värre än problemet man försökte lösa. Då det är omöjligt att hitta en rätt lösning tar man vanligen till åtgärder med vilka man försöker styra problemet i önskad riktning. Om utfallet av åtgärderna inte är som önskat ändrar man åtgärderna då dynamiken fört in problemet i en ny fas. Ett lömskt problem kan man alltså inte behärska men man kan försöka påverka hur det utvecklas.

Ett lömskt problem är synnerligen oönskat och svårt att acceptera för oss dagens människor. Vi vill ha en känsla av att behärska vår omgivning. Då det inte går att åtgärdas av oss personligen så vänder vi oss till våra valda ledare, som är specialister och/eller auktoriteter och önskar att de gör beslut om åtgärder. Då de efterfrågade besluten sedan kommer är vi snabba att kritisera detaljer, då vi inte inser det lömska problemets karaktär av en sammanflätad helhet omöjlig att behärska.

Om vi återkopplar till begynnelsen av Covid-19 problemet så fungerade vår regering exemplariskt. Man förföll inte till auktoritärt eller tävlingsinriktat ledarskap utan sökte och uppnådde konsensus om hur pandemins framfart skulle bromsas. Det kan ifrågasättas om en regering med män med stora egon på viktigaste taburetterna skulle ha klarat av detta. Om man ser på helheten har Finland också mycket bra lyckats med att begränsa pandemin. Nu börjar man luckra på restriktionerna och följer med hur det går. Även detta verkar helhetsmässigt vara klokt.

Det är intressant att följa med hur klassiskt detta lömska Covid-19 problem framskrider. Nu ser man inte längre helheten utan fäster sig vid otaliga små detaljer, som inte är tillfredsställande för än den ena, än den andra. Detta hör till lömska problemets karaktär. Många journalister har inte heller insett detta utan försökt få främst statsministern att komma med klarar besked om hur framtiden ser ut. I en direktsänd TV-intervju fick statsministern tre gånger upprepa samma svar dvs att det inte går att svara på frågan. Det var beundransvärt att statsministern höll lugnet. En from önskan, som antagligen inte uppfylls, är att journalisterna och oppositionen skulle bekanta sig med komplexitetsledarskap och inte försöka plocka enkla poäng med skjutjärnsjournalistik/skjutjärnsopposition. Till exempel riksdagens direktsända frågetimmar gör antagligen mera skada än nytta.

Som företagsläkare känner jag oro för hur de centrala ministrarnas arbetsvälbefinnande kan upprätthållas. Covid-19 kommer inte att försvinna på länge ännu. Det börjar nu framkomma alltmera detaljer, som möjligen kunde ha gjorts på annat sätt, vilket hör till problemets karaktär. Om allmänheten, oppositionen och media börjar bombardera regeringen och de sakkunniga med att söka ”fel” så kommer beslutsfattarna att tvingas fokusera på gången tid i stället för att fortsätta försöka styra denna lömska pandemi i önskad riktning enligt bästa förmåga. Det är ingen lätt uppgift att ta de nödvändiga helhetspolitiska besluten då många experter (läkare, socialarbetare, lärare, ekonomer osv) tycker att just deras argument borde vara avgörande.

Är det en utopi att tänka sig, att åtminstone en del av den konsensus som gällde i början av pandemin, kunde fortsätta lite längre för att Finland tillsammans kunde minimera de negativa följderna av pandemin?

Ove Näsman